”Med vad skall jag träda fram inför Herren, och med vad skall jag böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ? Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och bemödar dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” (Mika 6:6-8). Fastän judarna utgav sig för att tjäna Gud förhöll det sig tvärt om. De tjänade sig själva och sina egna själviska syften. Deras rättfärdighet var något de trodde att de själva kunde åstadkomma. Den grundade sig på deras eget sätt att hålla lagen, såsom de tolkade den. Och det var ofta ganska själviskt. Så deras rättfärdighet kunde inte bli bättre än vad de själva var. De försökte sätta en fin etikett på sitt smutsiga liv, som om livet därmed skulle bli fint! Guds lag är ett uttryck för Guds fullkomliga helighet. Den visar människor på Guds rättfärdighet till skillnad från människors. Guds lag kan ingen människa hålla i egen kraft, eftersom hela hennes sätt att vara och fungera är förvrängt, skilt från Guds ideal. Profeten Jesaja beskriver hur vi inför Gud blev allesammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad (Jes 64:6).