Den bön som brukar kallas Herrens bön nämns två gånger i Jesu undervisning. Först i Bergspredikan till de stora folkskarorna. Sedan en gång när Jesus är ensam med lärjungarna några månader senare. Vid det senare tillfället hade lärjungarna varit borta från Jesus en kort tid. När de kom tillbaka till honom fann de honom i innerlig gemenskap med Gud. Det verkade som om han inte märkte att de kom. Han fortsatte att be högt. Hans ansikte strålade av himmelsk glädje. Han var nära den Osynlige. Det gav hans ord en levande kraft.