För Abraham kunde ingen själslig tortyr jämställas med det som han genomled då han följde uppmaningen att offra sin son. ... Med ett hjärta som är nära att brista och med darrande händer gör han i ordning elden, och sonen Isak frågar: »Här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?» (1 Mos. 22:7) Men ack, inte kan Abraham svara på hans fråga nu! Tillsammans bygger fadern och sonen upp altaret och så närmar sig det fruktansvärda ögonblick då Abraham måste låta Isak veta det som har plågat honom under hela denna långa färd - att Isak själv är offret. ... Sonen finner sig i detta därför att han tror på sin faders rättskaffenhet. Men då allt är redo, då faderns tro och sonens underkastelse prövats till det yttersta, hejdar Guds ängel Abrahams upplyfta hand och säger till honom att det är tillräckligt: »Nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.» (1 Mos. 22:12) 30