Vi skulle nogsamt överväga vårt förhållande till Gud och till varandra. Vi syndar ständigt mot Gud men hans nåd förblir över oss. I kärlek överser han med vårt trots, vår likgiltighet, vår otacksamhet och olydnad. Han förlorar aldrig tålamodet med oss. Vi förolämpar hans nåd, vi bedrövar hans helige Ande och vi vanärar honom inför både änglar och människor och ändå sviker oss inte hans kärlek. Tanken på Guds långmodighet med oss skulle göra oss överseende med varandra. Hur stort tålamod skulle vi inte ha med våra trossyskons fel och misstag då vi tänker på hur stora våra egna fel är i Guds ögon! Hur kan vi bedja till vår himmelske Fader: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro» (Matt. 6: 2 om vi själva är … fordrande och stränga i vår behandling av andra? ...