Daniel åberopar inte sin egen godhet utan utbrister: »Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se, vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet.» (Dan. 9:18.) Intensiteten av hans önskan gör hans bön uppriktig och ivrig. Han fortsätter: »O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.» (Dan. 9: 19.) ...