Varje pliktförsummelse ifråga om de behövande och nödlidande är en försummelse av vår plikt mot Kristus i hans heligas gestalt. När allas sak blir förelagd Gud kommer aldrig frågan att ställas: »Vilken lära bekände de sig till?» utan: »Vad uträttade de?» »Har de varit Ordets görare?» »Har de levt för sig själva?» Eller: »Har de varit upptagna av barmhärtighetsarbete och goda gärningar, av en kärlek som lät andra gå före dem själva och av självförnekelse för att kunna vara till välsignelse för andra?» Om redogörelsen visar att deras liv har varit sådant att deras sinne har varit präglat av mildhet, självförnekelse och barmhärtighet, kommer de att få höra denna välsignelse från Kristus: »Rätt så, du gode och trogne tjänare.»