Jesus var inte okänslig för skändande och vanära. Han kände alltsammans mycket bittert. Han kände det så mycket djupare och starkare än vi kan känna lidande, eftersom hans natur var så mycket mera upphöjd, ren och helig än den syndiga människans, för vilken han led. Han var himmelens majestät. Han var ett med Fadern. Han befallde över änglaskarorna. Ändå dog han för människans skull den död som framför allt var tecken på vanära och skam. Om ändå människors hårda hjärtan kunde fatta detta! Om de kunde fatta betydelsen av frälsningen och lära ödmjukhet och saktmod av Jesus! ...