Då vår Förlossare beslutit att dricka lidandets kalk för att frälsa syndare, uppnådde han lidandets yttersta gräns. ... Då han dog i vårt ställe betalade han med ett pris motsvarande vår hela skuld. På detta sätt befriade han Gud för beskyllningen att han skulle ha förminskat syndens skuld. Därför att jag är ett med Fadern, säger han, kan jag genom mitt lidande och min död betala hela syndaskulden. Genom min död avlägsnas det som hindrar kärleken att få fritt utveckla sig. Hans nåd kan nu verka obegränsad omfattning.4