De bekännande kristna som ständigt klagar och som tycks tro att glädje och lycka är synd har ingen äkta religion. De som finner ett sorgbundet nöje i allt som är dystert i naturen, som väljer att se på de döda löven hellre än att samla de vackra, levande blommorna lever inte i Kristus. Det gör inte heller de som inte ser någon skönhet i de väldiga bergens höjder och i dalarna klädda med levande grönt, som tillsluter sina sinnen för den glädjefyllda stämma som talar till dem i naturen. Ändå är det ljuvlig musik för den som vill och kan lyssna. De samlar åt sig dysterhet och mörker, när de kunde leva i ljuset och få erfara hur rättfärdighetens sol går upp i deras hjärtan med läkedom under sina vingar.