Kristus tyckte om att samla folket omkring sig under den blå himmelen, på någon gräsbevuxen backsluttning eller nere vid sjöstranden. När han här var omgiven av sin egen skapelses verk, kunde han vända människornas tankar från det konstlade till det naturliga. I den växande naturen och dess utveckling uppenbarade han sitt rikes principer. När människorna så lyfte upp sina ögon mot Guds höjder och betraktade hans händers underbara verk, kunde de inhämta dyrbara lärdomar om gudomliga sanningar. I kommande dagar skulle sålunda den gudomliga lärarens undervisning återupprepas för dem genom naturens verk. Så skulle själen förädlas och hjärtat finna ro.