Det gick emellertid långsamt att komma fram, ty folket trängdes omkring honom på alla sidor. I det Frälsaren banade sig väg genom skarorna kom han nära platsen där den sjuka kvinnan stod. Om och om igen hade hon försökt komma nära honom men utan att lyckas. Nu hade hennes tillfälle kommit. Hon såg ingen möjlighet att tilltala honom, hon ville inte försöka hindra honom på hans långsamma färd, men hon hade hört att man blev frisk genom att röra vid hans mantel, och eftersom hon Var rädd för att förlora detta enda tillfälle hon hade att få hjälp, trängde hon sig fram och sade till sig själv: "Om jag allenast får röra vid hans mantel, så bliver jag hulpen."