Med blicken riktad på kvinnan ville Jesus veta vem som hade rört honom. När hon då fann det omöjligt att dölja sig, steg hon fram bävande och kastade sig ner vid hans fötter. Gråtande av tacksamhet omtalade hon för honom inför allt folket varför hon hade rört vid hans mantel och hur hon omedelbart hade blivit botad. Hon fruktade att hennes handling att vidröra hans mantel hade skett i förmätenhet, men ingen som helst tillrättavisning kom från Jesu läppar. Han gav endast uttryck för sitt godkännande. De orden kom från ett kärlekens hjärta, fyllt med deltagande i mänsklig nöd. "Min dottor" sade han ömt, "din tro har hjälpt dig. Gå i frid." v. 48. Hur glädjande var inte dessa ord för henne. Nu behövde ingen oro att ha varit till anstöt dämpa hennes glädje.