Därnäst hörde jag dem ropa allvarligt till Gud. Deras rop fortgick dag och natt utan uppehåll. Jag hörde dessa ord: "Din vilja må ske, o, Gud! Om det kan vara till ära för ditt namn, så bered en flyktväg för ditt folk! Befria oss från hedningarna runt omkring oss! De har bestämt att vi skall dö, men din arm kan rädda oss." Det är allt jag kan komma ihåg som sades. De tycktes ha en djup känsla av ovärdighet och visade tydligt fullständig underkastelse under Guds vilja. Var och en av dem, utan undantag, vädjade till Gud i bön och brottades liksom Jakob för att bli befriade.
Review and Herald, den 31 december 1857