Jag lägger ned min penna och lyfter upp min själ i bön om att Herren skulle vilja andas på sitt avfälliga folk, som är som torra ben, så att de skulle kunna få liv. Änden är nära. Den smyger sig på oss så lömskt och omärkligt och stilla, som tjuvens dämpade steg om natten för att överraska den sovande som inte lir beredd och på sin vakt. Må Herren låta den helige Ande komma till hjärtan som nu är sorglösa, så att de inte måtte sova längre som de andra, utan vaka och vara nyktra.