De goda änglarna grät, då de hörde Satans ord, och hans triumferande skrävlande. Gud tillkännagav, att de upproriska ej längre skulle få vara kvar i himmelen. De hade välsignats med sitt upphöjda och lyckliga tillstånd på det villkoret, att de skulle visa lydnad mot den lag, som Gud hade stiftat, för att styra över denna höja klass av förnuftsväsen. Men inga åtgärder hade vidtagits, för att frälsa dem, som dristade sig till, att överträda Hans lag. Satan blev allt fräckare i sitt uppror, och uttalade sitt förakt för Skaparens lag. Satan kunde inte tåla den. Han påstod, att änglar inte behövde någon lag; utan borde vara fria, att följa sin egen vilja, som alltid skulle leda dem rätt; att lagen var en inskränkning av deras frihet, och att en grundbult i hans uppror var, att avskaffa lagen. Han menade, att änglarnas villkor behövde förbättras. Men Gud, som hade stiftat lagen och upphöjt den lika högt, som Han Själv stod, tänkte inte på detta vis. Änglahärens lycka bestod i deras fullkomliga lydnad mot lagen. Varoch en hade anvisats en bestämd uppgift; och det hade rått fullkomlig ordning och samklang i himmelen, tills Satan gjorde uppror. Då blev det strid i himmelen. Guds Son, himmelens Furste, och Hans trogna änglar stred mot ärkerebellen och hans anhängare. Guds Son och de goda änglarna vann seger; och Satan och hans anhängare förpassades från himmelen. Hela himmelens här erkände och tillbad rättfärdighetens Gud. Ingen smitta av upproret återstod i himmelen. Allt var åter frid och samklang, som tidigare.