Det var brukligt i gamla dagar, att brudgummen betalade en summa pengar till sin hustrus far, efter förmåga. I fall han saknade pengar eller värdeföremål, måste han arbeta en bestämd tid, innan han fick dottern till hustru. Detta skick betraktades som en säkerhetspant för äktenskapskontraktet. Fäder ansåg det inte vara rådligt, att betro sina döttrar till män, som saknade tillräckliga medel, för att försörja en familj. Om de saknade förmåga, att bedriva affärer, att förvärva land eller boskap, fruktade de, att friarna skulle misslyckas med sina liv. Men för att dugliga män inte skulle bli modlösa, erbjöds de som inte kunde betala för en hustru möjligheten, att bevisa sitt värde. De kunde arbeta för den far, vars dotter de älskade. De gjorde upp om arbete under viss tid i förhållande till brudgåvans värde, som krävdes för dottern. Härigenom ingicks inga äktenskap i hast, och det gavs tillfälle att pröva styrkan hos friarens kärlek. Om han var trofast i sitt tjänande, och värdig i andra avseenden, gavs dottern till honom som hustru. Och fadern brukade skänka hela brudgåvan, som han hade tagit emot, till dottern vid hennes giftermål.