Då detta hemska påbud nått full kraft, blev Mose född. Hans mor dolde honom så länge, som hon kunde det med säkerhet, och gjorde sedan en liten korg av säv, tätade den med beck, så att inget vatten kunde tränga in i den lilla arken, och satte ned den vid vattenkanten, medan hans syster skulle gå omkring vid vattnet till synes likgiltig. Hon vakade ivrigt, för att se, vad som skulle hända med hennes lillebror. Änglar vakade också, för att det inte skulle ske något med det hjälplösa barn, som placerats där av en hängiven mor, och betrotts åt Guds omsorg genom hennes allvarliga böner blandade med tårar. Och dessa änglar ledde Faraos dotters fotsteg till älven, nära den plats, där den lille, oskyldige främlingen låg. Hennes uppmärksamhet drogs till den lilla, besynnerliga båten, och hon sände en av sina kammarjungfrur, för att bära fram den till henne. Och då hon hade avlägsnat skyddet på den enkelt sammansatta, lilla båten, såg hon ett rart spädbarn, ”och han grät. Hon kände medlidande med honom”. Andra Moseboken 2:6. Hon insåg, att en öm hebréisk mor hade använt dessa enkla medel, för att bevara sitt högt älskade spädbarns liv, och hon beslutade raskt, att det skulle bli hennes son. Mose syster kom strax fram och frågade: ”’Vill du att jag skall gå efter en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?’ Faraos dotter svarade henne: ’Ja, gör det.’” Verserna 7, 8.