Då Mose levde tillbakadraget, sände Herren Sina änglar, för att instruera honom noggrant om framtiden. Här lärde han sig självbehärskningens och ödmjukhetens läxa mera fullständigt. Han tog hand om Jetros hjordar; och medan han utförde sina enkla uppgifter som herde, beredde Gud honom för, att bli andlig herde för Herrens får, som var Hans folk Israel. Han var fullt ut kvalificerad som general, till att förestå en här; och nu ville Herren, att han skulle lära sig plikter, och utföra ämbetsmannasysslor, som en trofast herde för Guds folk, att ömt vägleda Herrens felande, vilsna får. Då Mose förde hjorden ut i ödemarken, och kom till Guds berg Horeb, ”uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: ’Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.’ När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ’Mose! Mose!’ Han svarade: ’Här är jag.’ Då sade Gud: ’Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.’ Och han sade: ’Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’ Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. Herren sade: ’Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.’” Kapitel 3:2-10.