”Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: ’Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk.’ Men han svarade: ’Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm skall ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna.’ Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man hade sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. Och de sade till dem: ’Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss.’ Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: ’Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han ju handlat illa mot dem, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk.’” Verserna 15-23.