Här blev Israels barn ålagda en gärning, som de skulle utföra personligen, för att pröva dem, och för att de skulle visa sin tro genom sina gärningar på den stora befrielse Gud höll på att åstadkomma för dem. För att undgå Guds stora dom, som Han skulle låta drabba egyptierna, måste blodets tecken synas på deras boningar. Och de ålades, att skilja sig själva och sina barn från egyptierna, och samla dem i sina egna hus; ty om några av israeliterna befann sig i egyptiernas hus, skulle de falla i den ödeläggande ängelns händer. De blev också anvisade, att hålla Påskhögtiden efter ett visst mönster, och då deras barn i framtiden skulle komma att fråga dem om högtidens betydelse, kunde de berätta om det förunderliga skydd de varit föremål för i Egypten: Att då den ödeläggande ängeln trädde ut om natten, för att döda människornas och boskapens förstfödda, gick han förbi deras hus, och ingen av de hebréer, som hade blodets tecken på sina dörrposter, dödades. Och folket böjde på sina huvuden och tillbad tacksamt för detta anmärkningsvärda minne, som getts åt deras barn som erinran om Guds omsorg om Sitt folk. Det var ganska många egyptier, som leddes till, genom de tecken och under som förekom i Egypten, att erkänna att hebréernas Gud var en ende och sanne Guden. De bad om, att släppas in i israeliternas hem, för att tillbringa denna fruktansvärda natt med dem, då Guds ängel skulle döda egyptiernas förstfödda. De var överbevisade om, att deras egna gudar, som de dyrkade, saknade kunskap och kraft till att frälsa eller utplåna. De lovade sig själva, att välja Israels Gud som sin Gud. De beslöt sig för, att lämna Egypten, och följa med Israels barn, för att dyrka deras Gud. Israeliterna välkomnade de troende egyptierna i sina hem.