”Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren: ’Jag vill lovsjunga Herren, ty högt är han upphöjd. Häst och ryttare störtade han i havet. Herren är min starkhet och min lovsång, han blev min frälsning. Han är min Gud, jag vill prisa honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom. Herren är en stridsman, Herren är hans namn! Faraos vagnar och här kastade han i havet, hans utvalda krigsmän dränktes i Röda havet. Djupen övertäckte dem, de sjönk till botten som sten. Din högra hand, Herre, härlig i sin kraft, din högra hand, Herre, krossade fienden. I din stora höghet slog du ner dina motståndare, du släppte loss din vrede, den förtärde dem som strå. För en fnysning från din näsa dämdes vattnen upp, böljorna reste sig som en mur, vattenströmmarna stelnade i havets djup. Fienden sade: Jag skall förfölja dem, jag skall hinna upp dem, jag skall utskifta byte, släcka min hämnd på dem. Jag skall dra mitt svärd, min hand skall förgöra dem. Du andades på dem och havet övertäckte dem, de sjönk som bly i de väldiga vattnen.