De två föregående kungarna, som hade suttit på Egyptens tron, var diktatoriska, och hade grymt bemött hebréerna. Israels äldste hade ansträngt sig för, att väcka liv i israeliternas falnande tro, genom att hänvisa till löftena riktade till Abraham, och Josefs profetiska ord strax före sin död, som förutsade deras befrielse från Egypten. Några valde att lyssna och tro. Andra betraktade sitt sorgliga tillstånd, och avvisade hoppet. Egyptierna hade inhämtat eller tagit reda på Israels barns förväntningar, och drev med deras hopp om befrielse, samt talade hånfullt om deras Guds kraft. De pekade på deras egen belägenhet som folk, som blott en nation av slavar, och sade spotskt till dem: ”Om nu Er Gud är så rättfärdig och nådig, samt överträffar Egyptens gudar i kraft, varför gör Han Er inte till ett fritt folk? Varför märks inte Hans storhet och kraft till att upphöja Er?” Egyptierna fäste så israeliternas uppmärksamhet på deras egna gudar, som de själva hade valt och som israeliterna kallade för falska gudar. De sade triumfatoriskt, att deras gudar hade skänkt dem välstånd, och hade gett dem mat och kläder samt stora rikedomar; liksom att deras gudar hade gett israeliterna i deras händer till att tjäna dem, plus att de ägde kraft till att förtrycka dem, och släcka deras livslåga, så att de inte mer skulle vara ett folk. De gjorde narr av tanken, att hebréerna någonsin skulle bli befriade ur slaveriet.