Herren sände därnäst gräshoppornas hemska plåga. Kungen valde, att finna sig i plågorna hellre, än att underkasta sig Gud. Utan ånger såg han hela sitt rike utsättas för miraklet från dessa förfärliga domar. Herren sände sedan mörker över Egypten. Folk blev inte bara berövade ljuset, utan själva atmosfären var väldigt tryckande, så det var vanskligt att andas; likväl var hebréernas atmosfär ren, och ljus fanns i deras boningar. En till plåga lät Gud drabba Egypten, den var svårare, än någon av de föregående. Det var kungen och hans avgudapräster, som in i det sista motsatte sig anmodandena från Mose. Folket var av den uppfattningen, att hebréerna borde tillåtas att lämna Egypten. Mose berättade för Farao och Egyptens folk, liksom för israeliterna, om arten och verkan av den sista plågan. Om natten, så fruktansvärt för egyptierna, och så härligt för Guds folk, blev Påskens högtidliga förordning införd.