Varje plåga kom litet närmare inpå skinnet och var mera sträng, och den avslutande skulle visa sig vara mera ödesdiger, än sina föregångare. Men den stolte kungen blev utomordentligt vred, och ödmjukade sig inte. Och då egyptierna såg de omfattande förberedelser, som gjordes ibland israeliterna för den ödesdigra natten, skrattade de åt blodets tecken på deras dörrposter. Men då egyptierna, från kungen på sin tron till den enklaste tjänare, drabbades och deras förstfödda dödades, blev det gråt i Egypten. Så påmindes Farao om sitt högmodiga skryt: ”’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel.” Han ödmjukade sig, och for jämte sina rådgivare till Gosen i hast, där han böjde sig ned för Mose och Aron, och bad dem att resa och tjäna sin Gud. De fick ta med sig sina får och sin boskap. De bönföll dem att försvinna, eftersom de var rädda för, att om de fortfore längre med detta, skulle de bli som de döda. Farao bad också Mose enträget om, att välsigna honom. I det ögonblicket trodde han nämligen, att en välsignelse från Guds tjänare skulle skydda honom från ytterligare verkningar av den fruktansvärda plågan.