Israels barn reste omkring i ödemarken, och under tre dagar fann de inget dricksvatten. De led av törst, och då ”knotade folket mot Mose och sade: ’Vad skall vi dricka?’ Men han ropade till Herren, och Herren visade honom ett slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov. Han sade: ’Om du hör Herrens, din Guds, röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren, din läkare.’” Andra Moseboken 15:24-26. Israels barn tycktes ha ett ont, vantroende hjärta. De ville inte stå ut med ödemarkens strapatser. Då de mötte vanskligheter på vägen, betraktades de som omöjligheter. Deras tillit till Gud sviktade, och de såg blott döden framför sig. ”Och hela Israels menighet knorrade mot Mose och Aron i öknen och sade till dem: ’Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger.’” Kapitel 16:2, 3.