Alla, som uppriktigt ångrade sina synder, sände böner till Gud i uppenbarelsetältet, och bekände i stor ödmjukhet deras synder, och så vände de tillbaka igen till sina tält. Så gick Mose in i uppenbarelsetältet. Folket vakade med djupaste intresse, för att se, om Gud skulle godta hans vädjanden för deras skull; och om Han gärna ville möta Mose, kunde de hoppas på, att de inte skulle förtäras fullständigt. Då molnstoden sänktes ned och stod vid ingången till uppenbarelsetältet, grät hela folket av glädje, och reste sig upp och tillbad, var och vid sin tältöppning. De föll ned på ansiktet till marken i ödmjukhet. Eftersom molnstoden, ett tecken på Guds närvaro, fortsatt vilade vid uppenbarelsetältets ingång, visste de att Mose gick i förbön för deras skull inför Gud. ”Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan.” Vers 11.