Bara en gång om år fick översteprästen gå in i det allra heligaste, och detta efter de mest grundliga och högtidliga förberedelser. Ingen annan dödligs ögon än översteprästens tilläts att blicka över denna avdelnings heliga upphöjdhet, ty den utgjorde den särskilda boningen åt Guds synliga härlighet. Översteprästen gick alltid bävande in, medan hela folket under högtidlig tystnad väntade på, att han skulle komma tillbaka. Deras allvarligaste önskan var, att Gud skulle välsigna dem. Framför nådastolen talade Gud med översteprästen. I fall han stannade kvar osedvanligt länge i det allra heligaste, blev folket ofta förfärade och fruktade, att Herren hade dödat honom på grund av deras synder, eller på grund av prästens synd. Men då ljudet från de klingande bjällrorna på hans kläder hördes, blev de väldigt lättade. Han trädde så fram och välsignade folket.