Efter det, att Mose hade sagt Herren att han inte ensam orkade med bördan från folket, och Gud hade anvisat honom att välja ut sjuttio av de äldste, samt Han hade lagt samme Ande på dem, som vilade över Mose, blev Aron och Mirjam avundsjuka, eftersom de inte hade tillfrågats om saken med de äldste. De hade inte förlikat sig med faktumet, att Mose så snabbt hade tagit emot sin svärfar Jetros råd. De var rädda för, att denne ägde större inflytande över Mose, än de själva gjorde. Och nu hade de sjuttio äldste valts ut utan deras åsikts inhämtande; och eftersom de aldrig hade känt ansvar och de bördor, som Mose kände för folket, fann de det inte verkligt nödvändigt med hjälp från de sjuttio äldste. ”De sade: ’Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?’ Och Herren hörde detta.” Fjärde Moseboken 12:2.