Då folket lyssnade till underrättelsen, reagerade de med bittra förebråelser och gråt. De väntade inte, och reflekterade samt betänkte, att Gud, som hade fört dem så här långt, förvisso skulle ge dem landet. Nej, de överlät sig strax åt modlöshet. De begränsade den Helige Gudens makt, och litade inte på Honom, som dittills hade lett dem. De förebrådde Mose, och sade knorrande sinsemellan: Det är ute med allt vårt hopp. Detta är det land, som vi har rest till från Egypten, för att få. Kaleb och Josua försökte, att göra sig hörda; men folket var så uppeldade, att de inte kunde förmå sig till, att lyssna till dessa två män. Sedan de lugnat ned sig ett tag, försökte Kaleb att få något sagt. Han sade till folket: ”’Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!’ Men de män som hade gått upp med honom sade: ’Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss.’ Och inför Israels barn talade de illa om det land som de hade bespejat och sade: ’Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. Vi såg också jättarna där Anaks barn kom från jättestammen och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.’ Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: ’Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?’ Och de sade till varandra: ’Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten.’ Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn.” Fjärde Moseboken 13:31-14:5.