Då Israels barn hörde ropen från de förtappade, flydde de långt bort ifrån dem. De visste, att de själva i hög grad var skyldiga, ty de hade tagit till sig anklagelserna mot Mose och Aron; och nu fruktade de för, att de skulle gå under jämte de förtappade. Guds straffdomar var därmed inte över. Eld kom ur härlighetsskyn, och förtärde de två hundra femtio män, som offrat rökelse. De var furstar, män med vanligtvis sunt omdöme, och inflytelserika i församlingen samt välkända. De var högt uppskattade, och deras domslut hade ofta efterfrågats i olika tvistemål. Men de var påverkade av ett felaktigt inflytande, och de blev avundsamma, svartsjuka och upproriska. De gick inte förtappade tillsammans med Kora, Datan och Abiram, eftersom de inte inlett upproret. De skulle först se deras öde, och fick tillfälle till, att ångra sin förbrytelse. Men de förlikade sig inte med tanken på dessa onda mäns utplåning; därför drabbade Guds dom dem, och så utplånades även de.