Hebréerna kunde i sitt lidande inte rädda sig själva från de eldiga giftormarnas påverkan. Gud allena förmådde, att frälsa eller rädda det syndiga och upproriska Israel med Sin oändliga makt. Likväl fann Han, i Sin visdom, det inte rätt, att förlåta deras överträdelser, utan att pröva deras ånger och tro. De ålades, att genom sina egna handlingar visa sin syndaånger och tro på det tillvägagångssätt, som Gud hade ordnat med för deras tillfrisknande. De måste, å sin sida, handla. De måste se, för att leva. Handlingen att se, visade deras tro på Guds Son, som ormen var en bild av. Att kopparslangen lyftes upp, skulle lära Israel en läxa. De hade fört sina offergåvor till Gud, och menade, att de därmed hade bringat tillräcklig försoning sina synder. De litade inte genom tro på den kommande Förlossarens förtjänster, som deras offringar blott var en avbild av. Den av koppar framställda ormen, som skulle likna de giftiga eldormarna, anbringades mitt i lägret, uppsatt på en påle. Detta skulle visa Israels barn, att deras offergåvor, i sig själva, ägde lika ringa frälsande dygd eller kraft som kopparormen, vilken skulle påminna dem om Guds Sons framtida offer. Således skulle deras offergåvor bringas med underdånig vilja, och ångerfulla hjärtan, i tro på Guds dyrbare Sons förtjänstfulla offer. Ingen blev tvungen till, att se på kopparormen. Alla kunde se och leva, eller inte tro på det enkla hjälpmedel Gud hade erbjudit, vägra att se och därmed dö.