Israel beskyddades genom ett mirakel vilande på Guds dagliga barmhärtighet under sina resor i öknen. Den mäktige ängel, som gick framför dem, var Guds Son. Han jämnade vägen för dem, så att deras fötter inte svullnade upp. Det var himmelens Majestät, som höll tillbaka och stod emot de kraftfulla och farliga djuren i skogen, såväl som de giftiga ormarna, gisslet i öknen. Israels barn insåg inte, att de skyddades från tusentals faror under sina vandringar, ty dessa hölls på avstånd. De hade vantrons hårda hjärtan, och var ovilliga till, att bli vägledda och styrda av Gud. De inbillade sig onda företeelser. De tänkte på och tjatade om hotande faror, fastän de inte drabbades av några. Herren lät ormarna pina dem, så att de skulle erkänna hur mycket de skulle ha lidit, om Gud inte i Sin nåd hade tagit vara på dem, och bevarat dem från pina och död. Herren hade nyligen gett dem en storartad seger över deras fiender, som svar på bön. Herren prövade dem, för att fastställa, om de ville se på Honom, och lita på Honom, i fall de skulle stöta på verkliga svårigheter. Men de bestod inte provet; de klagade inför Gud, och hävdade, att Mose ville döda dem genom svält. Herren straffade dem, genom att låta dem drabbas av den död, som de hade beklagat sig över.