Under Mose vistelse på berget bekände han sin synd igen för Gud, och bad helhjärtat om förlåtelse för sin överträdelse. Han hade ångrat sin synd, som hade utestängt honom från Kanaans land. Likväl fann han sig ödmjukt i straffet för sin överträdelse, och knorrade inte över Guds utlåtande; ändå var det folkets ständiga gnäll, som hade påverkat honom, och orsakat hans kortvariga otålighet. Det utmynnade i, att han inte tillskrev den riktige Upphovsmannen äran för det stora mirakel, som de blev vittnen till. Det var Guds plan, att förse Sitt folk, så att de vid vanskligheter genast skulle vädja om Hans ingripande; och då skulle Han besvara deras böner, genom att uppenbara Sin storhet och kraft inför dem, så att deras tro och tillit blott skulle gälla Gud. Här fick Mose ett gyllene tillfälle till, att utsmycka och upphöja Guds godhet och kraft, och därmed göra djupt intryck på folket, medan deras hjärtan var mottagliga, och deras tacksamhet väckt, samt en högtidlig och helig bävan genomströmmade platsen. Inför dem skulle han på så vis lyfta upp Gud, vars hot aldrig är tomma ord, och vars löften är osvikliga.