Vad honom själv anbelangade, underkastade Mose sig själv Guds påbud. Han ångrade ej de bördor han hade burit för ett otacksamt folk, som inte hade uppskattat hans ansträngningar, hans ivriga omsorg och kärlek till dem. Han visste, att hans uppdrag och arbete hade bestämts av Gud. Då Herren tillkännagav Sina avsikter för Mose, för att denne skulle kunna leda Hans folk bort från slaveriet, undandrog Mose sig ansvaret, och bad Herren om, att välja en mera lämpad person till, att utföra det heliga arbetet. Hans anmodan infriades inte. Sedan han åtog sig uppgiften, avslutade han den aldrig, eller lade ifrån sig bördan. Flera gånger föreslog Herren, att göra det lättsammare för Mose, och utplåna det upproriska Israel; men Mose kunde inte låta Israel gå. Han valde, att stadigt bära de bördor, som Herren betrott honom med. Han var så rikt gynnad av Gud, och erhöll så omfattande erfarenhet av färderna i ödemarken och bevittnandet av yttringarna av Guds mirakel och hans utomordentliga härlighet, att han vid tillbakablicken på sitt livs scenerier, slog fast att han hade fattat ett klokt beslut om, att lida pin tillsammans med Guds folk, hellre än att njuta av syndens nöjen för en stund. Han ångrade inte sina lidanden och svårigheter. Blott en olycksalig handling ödelade hans storslagna erfarenhet. Om han kunde sona för denna enda överträdelse, skulle han förlika sig med tanken på sin förestående död. Han fick sig berättat, att ånger, ödmjukhet och tro på Guds Son, som skulle dö som offer för människorna, var allt, vad Gud krävde. Detta syndfria och fullkomliga offer skulle vara i allt antagbart för Gud, och skulle länka samman begränsade människor, ehuru de var fallna, genom dessas ånger och lydnad med Hans egen helighet.