Om hebréerna fortsatt hade lytt Gud, efter det att de hade lämnat Egypten, och hade hållit Hans rättfärdiga lag, skulle Han ha gått före dem och skänkt dem framgång, och ha gjort omgivningens hednafolk rädda för dem. Men de följde så ofta sina upproriska hjärtan, och övergav Gud, samt hängav sig åt avgudadyrkan, så Han lät dem bli övervunna av andra folk, för att ödmjuka och straffa dem. Då de i sina lidanden ropade till Gud, hörde Han dem alltid, och reste upp en härskare till att befria dem från deras fiender. De var så förblindade, att de inte medgav, att det var deras synder, som hade fått Gud till att överge dem, och lämna dem som svaga byten för fienderna; utan de trodde, att det var för att de saknade en kungs myndighet till, att befalla över Israels härar. De hade inte erinrat sig i tacksamhet de gånger Gud hade gett dem prov på Sin omsorg och stora kärlek, utan betvivlade ofta Hans godhet och barmhärtighet.