Saul visste ej, vad han skulle ta sig till. Han föreställde sig Israel som filistéernas slavar. Han skönjde ingen utväg. I sitt bryderi lovade han ut stor lön till var och en, som kunde slå ihjäl den stolte skrytmånsen. Dock var alla medvetna om sin svaghet. De hade en kung, som Gud inte gav några råd, som inte vågade ge sig i kast med faror, ty han väntade sig inget särskilt ingripande från Gud till skydd för det egna livet. Eftersom Israel deltagit med honom i överträdelsen, saknade han allt hopp om, att Gud skulle verka särskilt för dem, och befria dem ur filistéernas händer. Israels härar verkade vara lamslagna av skräck. De kunde inte lita på sin kung, som de hade krävt av Gud. Sauls sinne var ombytligt. För en kort tid ledde han härarna, varpå fruktan och modlösheten grep honom, och då återkallade han sina order.