David fördes fram inför Saul, och berättade, att Israel inte behövde frukta: ”Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté.’” Vers 32. Saul kom med invändningar, på grund av hans unga ålder. David refererade till de faror han hade utstått i ödemarken, för att rädda de får han skött om. Han tillskrev ödmjukt Gud sin befrielse. ”’Herren, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen.’” Vers 37. Saul gav David lov till att gå. Han satte sin egen kungliga rustning på David, men denne tog av sig den, och valde bara fem släta stenar från bäcken, en slunga och en stav. Då Israels stolte utmanare såg den unge mannen med fagert utseende nalkas med denna utrustning, frågade han: ”’Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?’” Vers 43. Han förbannade David vid sina gudar, och inbjöd honom skrytsamt till, att komma fram till honom, så att han kunde ge hans kropp åt luftens fåglar och markens djur. ”David svarade filisteen: ’Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans”, men jag kommer mot dig, icke i vapenrustning, inte med kraftfulla vapen, ”jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.” Vers 45. David skröt inte över sin egen, överdådiga förmåga. Han stoltserade med Herren. ”Herren skall denna dag överlämna dig i min hand . . . . hela världen skall förstå att Israel har en Gud. Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han skall ge er i vår hand.’” Verserna 46, 47. ”När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen. David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.” Verserna 48, 49.