Då Saul och David återvände från nedslaktandet av filistéerna, kom städernas kvinnor ut, för att möta dem med glädjeyttringar, och med sång. En grupp sjöng: ”’Saul har slagit sina tusen”. En annan grupp svarade den första: ”David sina tiotusen.’” Kapitel 18:7. Detta gjorde Saul ursinnig. I stället för att vara ödmjukt tacksam mot Gud för, att Israel räddats undan fiendens händer genom Davids ingripande, sköljde en gruvlig svartsjuka genom honom, och liksom tidigare, lät han sig styras av den. ”Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ’Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom.’” Vers 8. Hans fruktan väcktes för, att detta i själva verket var den man, som skulle ta hans plats som härskare. Dock satte folket värde på David och älskade honom, och Saul blev rädd för, att öppet skada honom.