David ångrade sin synd i stoft och aska. Han bad innerligt om Guds förlåtelse, och dolde inte sin ånger för sitt rikes stormän, nej, inte ens för dess tjänare. Han författade en ångerfull psalm, som talade om hans synd och ånger, vilken psalm han visste skulle bli sjungen släkte efter släkte. Han önskade, att andra skulle undervisas av hans livs tråkiga historia. De sånger, som David författade, sjöngs av hela Israel, i synnerhet i det samlade hovets närvaro, samt inför prästerna, äldstebröderna och styresmännen. Han visste, att hans syndabekännelse skulle göra kommande släkter uppmärksamma på hans överträdelser. Han förde fram sin sak och visade dem, vilken han hoppades på förlåtelse från: ”Gud, var mig nådig enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd.” Psaltaren 51:3. ”Rädda mig från blodskulder, Gud, du min frälsnings Gud”. Vers 16.