Salomos liv kunde ha varit anmärkningsvärt ända till slutet, om hans dygder inte hade förvanskats. Men han övergav denna särskilda nådegåva till förmån för våldsamma lidelser. I ungdomen blickade han hän till Gud för vägledning. Han litade på Honom, och Gud hjälpte honom med hans val samt skänkte honom visdom – visdom, som förbluffade världen. Hans kraft och visdom höjdes till skyarna i hela landet. Hans kärlek till kvinnor utgjorde hans stora synd. Denna lidelse styrde han inte över i sin mandom. Detta visade sig att bli en snara för honom. Hans hustrur ledde honom till avgudadyrkan, och den visdom Gud hade gett honom försvann, då han började att stiga ned för livets sluttning; han miste sin karaktärsfasthet, och blev mera som lättsinniga unga, som svajar mellan rätt och fel. Han gav upp sina principer och dök ned i ondskans ström, samt skilde sig från Gud, källan till sin styrka. Han var en man, som hade rört sig bort ifrån principen. Visdom hade varit dyrbarare för honom, än Ofirs guld. Men ack!, liderligheten avgick med segern. Han blev bedragen och fördärvad genom kvinnor. Vilken läxa i vaksamhet! Vilket vittnesbörd för den, som behöver styrka från Gud in i det sista!