Ängeln frågade om orsaken till hans vrede, och påminde honom om, att om han följde den av Gud givna undervisningen, skulle Han godta honom och hans offer. Men om han vägrade, att ödmjukt underkasta sig Guds ordning, och tro och lyda Honom, kunde Han inte anta hans offer. Ängeln sade till Kain, att Gud inte var orättfärdig och att Han inte favoriserade Abel; utan det var på grund av hans egen synd och olydnad mot Guds uttryckliga befallning, som Han inte kunde godkänna hans offer – men att om han ville göra gott, skulle Gud kännas vid honom, och hans bror skulle lyssna till honom, och han skulle vara ledare, eftersom han var den äldre. Men Kain ångrade inte heller nu sin synd, efter att han blivit så grundligt undervisad. I stället för att klandra och känna ovilja mot sig själv för sin vantro, fortfor han att klaga på Guds orättvisa och partiskhet. Full av avundsjuka och hat, trätte han på Abel och tadlade honom. Abel hänvisade ödmjukt till sin brors fel, och visade honom, att felet låg hos honom själv. Men Kain hatade sin bror från det ögonblick, då Gud gav honom tecken på Sitt välbehag. Hans bror Abel sökte, att stilla hans vrede, genom att lyfta fram Guds barmhärtighet, som skonat deras föräldrars liv, då Han kunde ha bringat ögonblicklig död över dem. Han sade till Kain, att Gud älskade dem, annars skulle Han inte låta Sin oskyldige och helige Son lida det straff, som människan genom sin olydnad hade förtjänat att lida. Medan Abel således försvarade Guds plan, blev Kain förbittrad, och hans vrede steg mot Abel, tills han i sin förtrytelse slog ihjäl honom. Gud fordrade underrättelse av Kain om hans bror, och Kain lade fram en ond lögn: ”’Jag vet inte. Skall jag hålla reda på min bror?’” Gud underrättade Kain om, att Han kände till hans synd – att Han var medveten om alla hans handlingar och likaså hans hjärtas tankar. Så sade Han till honom: ”’Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken! Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand. När du brukar jorden skall den inte längre ge dig sin gröda. Kringflackande och hemlös skall du vara på jorden.’” Första Moseboken 4:10-12.