Trots den högtidliga uppenbarelsen av Guds makt, som den vantroende mängden hade beskådat – den onaturliga tilldragelsen, att djuren lämnade skog och mark och gick in i arken samt att Guds ängel, klädd i himmelsk glans, steg ned från himmelen med förfärligt majestät och stängde porten – förhärdade de sina hjärtan och fortsatte, att göra sig lustiga och att driva gyckel med dessa märkvärdiga bevis på gudomlig makt. Men på den åttonde dagen blev skyarna mörka. Den mullrande åskan och de flammande blixtarna satte igång, att injaga skräck i människor och djur. Regnet strömmade ned från skyarna ovanför dem. Detta var något de aldrig hade sett förut, och deras hjärtan blev modlösa av fruktan. Djuren vandrade omkring i den vildaste förskräckelse, och deras skorrande stämmor tycktes klagande förkunna deras och människornas förestående öde. Stormens våldsamhet ökade, tills regnet kom från himlen som mäktiga vattenfall. Älvarna steg över sina bräddar, och vattnet strömmade ut i dalgångarna. Det stora djupets källor öppnades också. Vattenstrålar vällde upp ur jorden med obeskrivlig kraft, och slungade väldiga klippstycken tiotals meter upp i luften, vilka därefter begravdes djupt i marken.