Vattnen hade nått femton alnar eller nio meter över de högsta bergen. Herren kom ihåg Noa, och då vattnen sjönk undan, lät Han arken vila på toppen av en grupp berg, som Gud med Sin allmakt hade bevarat och låtit stå kvar genom hela den våldsamma stormen. Dessa berg låg bara ett kort stycke från varandra, och arken drev omkring och vilade snart på ett av dem, snart på ett annat därav, och drev således inte längre omkring på det gränslösa havet. Då bergen och höjderna åter kom till synes, var de i ett sönderrivet, ojämnt skick, och allting omkring dem liknade ett hav av grumlat vatten eller mjuk lera.