”Det fördolda hör Herren, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag.” Femte Moseboken 29:29. Män, som bekänner sig till att vara Guds tjänare, höjer rösten mot att rannsaka profetiorna, och säger till folket, att profetiorna är dunkla, i synnerhet Daniels och Johannes’ profetior, och att vi ej kan förstå dem. En del av dessa män, som motsätter sig profetiornas uttydning för deras oklarhets skull, tar begärligt emot naturforskares förmodanden, som strider mot den mosaiska historien. Men om nu Guds uppenbarade vilja är så svår att förstå, borde förvisso människorna inte bygga sin tro allena på förmodanden rörande det, som Han inte har uppenbarat. Guds vägar är inte våra vägar, ej heller är Hans tankar som våra tankar. Mänsklig vetenskap kan aldrig förklara Hans fantastiska gärningar. Gud såg till, att människor, djur och träd, många gånger större, än nutidens motsvarigheter, och andra ting, begravdes i marken på Syndaflodens tid, och bevarades till ett vittnesbörd för människorna om, att den gamla världens invånare omkom i Syndafloden. Det var Guds avsikt, att upptäckterna av dessa ting i marken skulle stärka människornas tro på den Heliga Skrift. Men människorna, med sina fåfänga resonemang, använder dessa ting, som Gud hade bestämt till att leda dem till att ära Honom, på fel sätt. De omfattar samma villfarelse, som människorna före Syndafloden – de ting, som Gud gav dem till välsignelse, vände de till förbannelse, genom att de använde dem på fel vis.