De, som var Guds fiender, kände sig dagligen tillrättavisade genom det gudfruktiga liv och den heliga vandel, som fördes av dem, som älskade, lydde och ärade Gud. De vantrogna höll gemensamt rådslag, och enades om, att de skulle skilja sig från de troende, vars rättfärdiga uppförande hela tiden förhindrade deras ogudaktiga planer. De reste en bit bort ifrån dem, och valde en stor slätt att slå sig ned på. De byggde en stad, och kom sedan på tanken, att uppföra ett stort torn, som skulle nå upp i skyn. De tänkte bo tillsammans i staden och i tornet och inte mera spridas omkring. De menade, att de därigenom skulle skydda sig själva, i fall det skulle komma en ny syndaflod; ty de ämnade bygga tornet mycket högre, än vattnet steg på Syndaflodens tid, och hela världen skulle komma att ära dem, och de skulle bli som gudar samt styra över folket. Tornet skulle ära sina byggmästare, och vända andras uppmärksamhet, som skulle komma att bo på jorden, bort från Gud och till att förena sig med dem i deras avguderi. Folk bodde i tornet, innan bygget var klart. Många rum utrustades storstilat, smyckades och invigdes till deras avgudar. De, som inte trodde på Gud, inbillade sig, att om deras torn nådde upp i skyarna, skulle de bli i stånd till, att uppdaga orsakerna till Syndafloden.