Även om Herodes hade tagit emot de vise männen med synbarlig aktning, tändes hans missunnsamhet och hat mot barnakungen genom deras antydningar om honom, som kunde visa sig vara en rival till honom, och driva honom och hans efterkommande från tronen. En storm av motstånd och sataniskt raser tog Herodes i besittning, och han beslutade sig för, att utplåna denne barnakung. Likväl iförde han sig ett stillsamt yttre, och bad om ett förtroligt samtal med de vise männen. Han frågade dem då särskilt om den exakta tidpunkten, då stjärnan visade sig på himlen. Han tycktes välkomna Kristi förmodade födelse med glädje, och uttryckte en önskan om, att strax bli upplyst av de vise männen, så att han kunde bli ibland de första, som visade Honom sann ära, genom att även han finge tillbe Honom. De vise männen var ej i stånd till, att läsa den tyranniske Herodes’ hjärta; men det var Gud, som känner till allt, som sker i själen, ja, hjärtats intentioner och avsikter. Alltså blev inte Han bedragen av Herodes’ hycklande förevändningar. Hans makt var ägnad, att beskydda och bevara den dyrbare, nyfödde Frälsaren från Satans list, tills Hans uppdrag på jorden var utfört. ”De lyssnade till kungen och begav sig i väg. (24) Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.” Vers 10.