Petrus hade sett, att Jesus gjorde stora underverk; men ingen av dem hade gjort ett så stort intryck på honom som denna märkvärdiga fiskfångst, sedan de hade arbetat hela natten förgäves. Den otro och modlöshet, som hade plågat lärjungarna hela den långa, tråkiga natten, vek nu bort för vördnad och förundran: Petrus hade en djup känsla av sin Mästares gudomlig kraft. Han skämdes över sin syndiga otro. Han visste, att han stod inför Guds Son, och han kände sig ovärdig att vara i ett sådant sällskap. Han kastade sig ned inför Jesu fötter och ropade: ”’Gå bort ifrån mig, Herre, ty jag är en syndig människa.’” (Lukasevangeliet 5:9) Men på samma gång, som han talade så, hängde han fast vid Jesu fötter och var inte villig, att Frälsaren skulle ta honom på hans ord, även om han hade ämnat att göra det.