”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.” Då Jesus uttalar en välsignelse över dem, som är bedrövade, är det inte hans avsikt att lära, att det är någon dygd att alltid leva under ett moln, eller att självisk sorg och klagan har någon förtjänst i sig själva eller kan avlägsna den minsta synd. Den sorg, som Jesus talar om, är en sorg över synden, en bedrövelse efter Guds sinne, som frambringar omvändelse till evigt liv. Många bedrövas, när deras synder uppenbaras, emedan följderna av deras onda handlingar har bragt dem i obehagliga omständigheter. Så var det med Esau; han sörjde över, att han hade föraktat och sålt sin förstfödslorätt. Men det var de oväntade följderna av denna synd, som uppväckte hans sorg. På samma sätt ångrade Farao sitt hårdnackade motstånd mot Gud, då han bad om, att plågorna skulle tas bort från honom; men hans hjärta var oförändrat, och han var redo till att återupprepa sin synd, så snart han frestades därtill. Sådan sorg är inte omvändelse.