Jesus hade särskilda orsaker, varför han valde naturens helgedom till att undervisa folket i. Framför honom låg utbrett landskapet, rikt på scenerier och föremål, som de rika så väl som de fattige var väl bekanta med. Dessa använde han till liknelser, som gjorde hans undervisning mera tydlig och inpräntade den djupare i hans åhörares hjärtan. Fåglarna, som sjöng på de lövrika grenarna, dalens mångfärgade blommor, den rena liljan, som vilade på sjöns yta, de höga träden, de fruktbara fälten, den böljande säden, den ofruktbara jorden, de ofruktsamma träden, de mäktiga höjderna, de porlande bäckarna, den nedgående solen, som färgade och förgyllde himlen – alla tjänade till att meddela undervisning, genom att han använde dem som sinnebilder, med vilka han förklarade de gudomliga och dyrbara sanningarna. Han band samman Skaparens synliga verk med livets ord, som han förkunnade, och ledde sålunda sinnet genom naturens betraktande upp till naturens Gud.