Jesus använde sådana saker, som hans åhörare kunde se med ögonen, till att belysa de sanningar, som han undervisade dem om. Folket hade kommit tidigt på morgonen för att höra honom. Solen lyste härligt och steg högre och högre på den blå himlen, så att den jagade bort varje skugga, som ännu dröjde kvar i dalarna och bergens klyftor. Den härlighet, som prydde himlen i öster, hade inte ännu försvunnit. Solljuset strömmade över grannskapet med sin glans, sjöns lugna yta återkastade de gyllene strålarna och avspeglade morgonrodnadens lätta skyar. Daggdropparna glänste på blommor och knoppar och på trädens blad. Naturen smålog under den nya dagens välsignelser, och fåglarna sjöng bland trädens grenar. Frälsaren såg på skaran, som stod omkring honom, och därefter på solen och sade till sina lärungar: ”Ni är världens ljus.” Denna bild var högst träffande. Liksom solen lyste upp landskapet med sina vänliga strålar och skingrade nattens skyar, likaså skulle lärjungarna utbreda sanningens ljus och skingra det moraliska mörker, som vilade över världen. Städerna och byarna, som låg runt omkring på höjderna, visade sig tydligt i morgonens klara ljus och framställde ett skönt skådespel. Jesus pekade på dem och sade: ”Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matteusevangeliet 5:14-16) Med dessa ord lär Jesus sina lärjungar, att om de önskar att leda andra på rättfärdighetens stig, måste deras eget exempel vara rätt, och deras handlingar återspegla sanningens ljus.